.Amanda Maria Malm

Jag är säker på att jag inte är ensam, det är miljoner människor som känner så här. Men jag kan inte tala för andra, jag kan bara tala för mig själv. Det här är min sanning.

Dagar, veckorna och ja, månaderna innan min dotter föddes gick det inte en enda minut utan att jag tänkte på henne och längtade tills hon skulle komma. Jag undrade hur hon skulle se ut, hur hon skulle vara. Jag kunde inte föreställa mig hur en människa skulle kunna likna mig, hur det skulle se ut. Nyfikenheten och längtan tog över allt. Jag hade svårt att prata om annat. Det är ju inte konstigt, jag menar, en liten människa växer i ens mage, och sen ska man trycka ut den ur sin egen kropp? Det låter ju osannorlikt och det var svårt att smälta. Alla sa åt mig att passa på att vila, gå på bio, ta långa sovmorgnar och bara vara själv och njuta av graviditeten. Jag tyckte dessa människor var puckade, att de saknade förståelse. Ingenting innan kan ju omöjligt väga upp mot hur det är att hålla i sin bebis. Och det gör det ju inte. Men idag förstår jag vad dom menade. Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag sovit längre och gått på bio varje vecka.

Jag tror inte att jag fattade vad som skulle hända när vi åkte in till BB. Jag fattade nog inte att nästa gång jag gick innanför dörren skulle vara med mitt barn. Igen, det går inte att föreställa sig. Jag hade en bild av hur allt skulle vara så perfekt när hon kom, hur alla världens problem skulle lösa sig, hur allt jag någonsin mått dåligt över plötsligt skulle försvinna. Men det gjorde de ju såklart inte. Alla problem fanns kvar och jag kände mig väldigt ensam.(Plus 25 kgs övervikt, stygn och hemorojjder) Inte för att jag inte fick någon hjälp eller stöttning hemmifrån, för det fick jag. Föda barn är världens mest naturliga sak, men jag kände mig som att jag var den enda som gjort det. Ingen förstod hur jag kände tyckte jag. Alla pratade om hur underbart allt var, hur länge och bra deras ungar sov, hur snälla dom var och hur livet förändrades över en natt. Min pep och vägrade sova, ingenting var speciellt enkelt och livet hade inte förändrats så mycket förutom att en underbar, vacker liten prinsessa låg brevid mig i sängen. Och allt kändes absolut inte helt underbart. Ja, min dotter och kärleken till henne var såklart underbar. Jag skulle hellre göra om förlossningen 3 gånger än leva med den fysiska smärtan jag kände i flera veckor efteråt. Oförmågan att sitta ner, att skita, att bada, att gå. Smärtan efter var den värsta av alla. Hemorojjder får 90 procent av alla som förlöser, men min var så jävlig att jag hellre hade fött igen. Toaletten var helt röd av blod, jag grät och fick hålla mig i flera dagar tills det tillsist inte gick längre. Fortfarande idag kan det komma tillbaka, efter 4 månader.

På nätterna så ville hon äta, ibland 3-4 timmar i sträck. Ibland 1 gång varje timme. En natt minns jag, då hade jag som längst sovit 20 min i streck. Sammanlagt kanske 1,5 timme. Jag mötte en vän dagen efter och hon sa att jag såg ut som skit. Ja, detta är livet av småbarnsföräldrar. Man får väldigt lite sömn, det var jag inställd på. Men det som gjorde mig förbannad var att alla andras ungar verkade sova så jäkla bra, hela nätterna.

Alla säger att man går runt med en ständig oro när man blir mamma. Att man alltid håller andan litegrann. Innan jag fick barn så fnös jag åt det och sa att jag minsann aldrig någonsin kommer bli en nervös, stirrig och orolig mamma. Jag ska minsann vara kolugn och ta allt med en nypa salt och lösa problem som de kommer. Ja men visst. Ibland vågade jag inte gå fram till sängen för jag var rädd att hon hade slutat andats. Jag kände med jämna mellanrum efter för att se så att hon gjorde det. Jag kunde tycka det var riktigt jobbigt att hålla i henne för hon var så liten, jag var rädd att hon skulle gå sönder. Jag kunde inte släppa vagnen en sekund på bussen, någon kunde ju faktiskt ta henne och spring därifrån. Alltså- oron kickade in. Den oron jag kände inom mig var olik all annan jag någonsin varit med om. Jag började tänka på hur jag aldrig någonsin skulle kunna hantera att det hände henne något, eller att hon blev ledsen. Det gjorde ont. Det gör ont. Men det är inget som en människa bör gå runt och tänka på. Jag räknade dagarna som hon varit hos mig och tänkte "yes, nu har jag fått henne att överleva 4 dagar..", hon var så skör tyckte jag, jag var så konstant orolig för henne. Däremot har jag aldrig haft något emot att andra håller i henne att lägga henne i soffan själv osv. Det var bara just min egen oro över mig själv, och hur jag skulle lyckas ta hand om mitt barn. Jag var rädd att jag skulle göra fel eller misslyckas. Det har jag inte gjort. Även om jag många gånger undrat hur jag ska bära mig åt i vissa situationer. Bara för att hon är min så betyder det inte att jag vet vad alla olika skrik betyder eller vad hon vill. Jag kände inte att jag kände henne ännu. Det tog ett tag. Jag satt ibland och grät och skrek tillsammans med henne eftersom jag inte visste hur jag skulle bära mig åt.

Jag mådde ganska dåligt ett tag efter att hon var född. Sjuksköterskan på bvc sa att jag inte var deprimerad, men att jag inte mådde bra, hon föreslog att jag skulle prata med någon. Jag tackade nej till det. Jag skämdes över att jag inte svävade på moln och gick runt med ett leende på läpparna 24 timmar om dygnet och bara tackade och var lycklig åt mitt barn. Jag skämdes över att må dåligt. Jag höll det aldrig hemligt, jag sa aldrig att allt var frid och fröjd när folk frågade, jag bara valde att inte berätta allt. Det är ingen dans på rosor och änglasång varje dag när man får barn. Det tar tid. Iallafall för mig. Jag älskade min dotter från första sekund hon lades på mitt bröst, men det dröjde nästan 2 månader innan jag kände att vi på riktigt hade ett band som inte något i världen kan bryta. En gränslös kärlek som ingen annan kommer att kunna förstå därför att "det finns ingen i världen som älskar sitt barn så mycket som jag gör". Det var två riktigt förvirrande månader för mig. 

Allt är såklart fortfarande inte sådär magiskt som alla får det att låta som, men jag är sjukt nöjd med livet just nu. Hon sover bättre på nätterna, (även om jag fortfarande får slänga fram tuttarna titt som tätt eftersom hon vägrar äta sig mätt på en gång.) hon har en personlighet som ingen annan och kan få vem som helst att le med sitt magiska leende, hon gör mig så lycklig varje dag. Hon skriker väldigt sällan och är faktiskt, trot eller ej, en väldigt snäll bebis. Hon sysselsätter sig själv och jag måste inte underhålla henne precis hela tiden. (Dock har hon djävulens bajsrutiner.) Jag kan titta på henne och börja gråta för att jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna henne. Hon gör livet så mycket roligare att leva och jag längtar till allt jag kommer uppleva med henne. Första resan har vi redan avklarat eftersom vi åkte till Italien när hon var 5 veckor. (Som förövrigt var otroligt jobbigt psykiskt för mig, jag visste ju inte hur man gjorde med någonting ännu. Man kommer inte långt bara genom att kunna byta en blöja.) Jag längtar till ALLT. Jag bara hoppas att det nyfunna självförtroendet jag har fått gällande henne håller i sig. Och att min säkerhet och kännedom om mitt barn räcker för att jag ska fortsätta vara en avslappnad morsa. Så mycket som jag älskar mitt barn, och så stark och intensiv min kärlek är till henne går inte att beskriva. Det är som alla töntar där ute säger, man måste uppleva det. Och det är lustigt hur mycket jag har börjat förstå min egen mamma sen jag fick barn. Och hur mycket jag tar efter henne, trots att jag sa att jag aldrig någonsin skulle göra det.. Älskade barn <3

Jag ser nu att inlägget jag skrev på bussen påväg hem till mor och far igår, publucerades idag mitt på dan. Det var märkligt. Ja, jag var alltså inte på väg hem från lakritsprovningen idag på dan, utan igår. Om det nu är någon jävel som bryr sig. 

Jag är så sjukt trött, den som trodde det var semester att vara mammaledig trodde ju helt fel. Om man är hemma så finns alltid 10 tusen saker att göra, men det vill man ju helst inte vara så man planerar ju gärna in massa saker varje dag. Helst så mycket som möjligt så man bara stressar runt som en idiot och försöker klämma in allt på en och samma gång. Måndag och Tisdagar är alltid samma. Öppna förskolan och babysim. Sen planerar jag gärna in saker efter simningen. Och så passar man på att träffa vänner ons,tors och fredag. Sen ska man hämta på dagis, och sköta allt sånt också. Jag ska nog försöka sakta ner lite så jag hinner njuta också. 

Någon dag ska jag skriva lite om min sanning som mamma. Hur jobbigt jag tyckte att det var i början. Det kan nog vara kul att läsa senare när man inte minns hur det kändes när ängeln kom till mig.

Nu ska jag sätta på någon serie på datan och dricka lite cola zero. Det är min drog.

Over and out




Mackan och jag den sommaren vi träffades <3

Goddag mitt herrskap.

Novalie sover, Liam kollar på tv och hamrar i allt så jag passar på att blogga lite från datorn. Idag var jag och Nova på öppna förskolan som vanligt på måndagar. Its our thing. Vi planerar en öppna förskolan med bara mammor någon kväll och dricka lite vin. Det kan komma att bli ett rätt så passande namn för gruppen efter några glas vin, det vet man aldrig. Men det vore himla roligt iallafall. Idag gjorde vi fotavtryck i gips där. Det blev ganska fint tror jag, vi ska få dom nästa vecka. Just som vi är klara och jag får tillbaka Nova av pedagogen som höll i henne så la hon av världens största brakskit (Vad är det för jäkla skills hon sitter på?? Värre än alla jag känner) så att pedagogen brast ut i en ordentlig skrattattack och tyckte det hela var lite lustigt. 

På onsdag ska jag åka in till Stockholm för att gå på lakritsprovning. Jag fick det av mackish i julklapp förra året men det har inte blivit av att jag gått förrän nu. Det ska bli himla gott! Novalie ska vara hos mamma och pappa då Marcus jobbar, så då åker jag dit och sover där efteråt eftersom det blir så sent om jag ska åka hela vägen hem. Nejtack.

Igår smakade Mackan på min bröst mjölk, efter lite tjat från min sida. Hans missbedömning slutade med att han fick in jätte mycket i munnen och fick nästan en kallsup, medan jag fick ett blåmärke eftersom det såklart gjorde jäkligt ont. Detta skriver jag bara för att jag kommer vilja läsa om det senare i livet. Jag inser att det är lite mer än vad vissa av er vill läsa. Men läs inte då. Vi bestämde oss också för att inte prata med varandra på hela kvällen, utan allt vi ville säga skulle vi sjunga. Det var lite lustigt när jag kollade på spårlöst och grät. Det blev rätt oseriöst när jag grät och samtidigt sjöng hur sorgligt det var. Men roligt var det!

Nu ska jag leka med det vakna barnet.

PoK

Nu är helgen över och älskade Malin har åkt hem till sitt Göteborg igen. Det var en väldigt lugn och mysig helg. Nu flyttar hon snart till Turkiet så vi ses nog inte på länge. Tråkigt, men kul att vi hann ses innan iallfall. 

Idag har vi fixat och pysslat jag och Nova. Sen besökte vi som vanligt öppna förskolan och träffade de andra barnen. Jag tycker det är super kul att gå dit och det är ju något vi gör varje vecka. Det är roligt både för Novalie och mig, hon rör massa på sig och socialiserar sig på sitt eget sätt, vilket gör henne väldigt trött efteråt. Sköönt! Det är något som jag vill fortsätta med tills hon blir större. Tror det är bra för hennes utveckling. och framförallt så kommer det snart börja bli väldigt kul för henne, just nu är hon mest nöjd liksom :) 

Imorgon ska vi gå på babysim i vanlig ordning. Men den här gången får vi sällskap. Linnea kommer hit och följer med oss, det ska bli jätte mysigt! Och jag hoppas hon kan ta lite kort tihi. Sen åker vi hem hit och käkar lite lunch och pratar ikapp. Sen kommer även min kära mor och far efter jobbet. En riktigt bra dag med andra ord! 

Onsdagen hade jag också planerat men det verkar som att det blir lite ändringar där. Men dagen ska iallfall starta med att jag och Sara ska gå på mammagympa. Då tar man med sig barnen och har dom på en filt i mitten. Det ska bli spännande! Sedan får vi se vad dagen bjuder på. 

På Torsdag blir det sjukgymnasten för Novalie, följt av babymassage med föräldragruppen. Om mackan är ledig så ska han följa med. På kvällen ska jag och Sara förhoppningsvis gå på bio om Marcus inte jobbar. Hoppas! 

Nej nu ska jag sluta skriva för mackan har gjort kyckling toast med as god dressing som vi ska käka till en film om någon cancersjuk snubbe.

Fyfan vilket tråkigt inlägg. Sorry.

PoK

Det kommer bli en riktigt mysig helg vill jag lova. Min kära Malin kommer hit imorgon och jag och Novalie ska åka in och möta henne i Stockholm! Jag är faktiskt lite pirrig av någon konstig anledning. Förutom att vi ska träffas för första gången sen i Mars, så ska hon nu också träffa min dotter. Hur hände det liksom? För ett par år sedan så bodde vi och jobbade tillsammans i Turkiet och drack vin direkt ur flaskan i sängen på Cinar, innan vi blev hämtade på moppe av Baba, och nu ska hon träffa min dotter? Det är så underligt. Men underbart samtidigt.

Idag kom korten som vi beställt till Novalies dop. Jätte fina blev dom. Det är lite jobbigt att skriva ner alla för det känns som att jag glömmer någon hela tiden och jag är rädd för att det faktiskt ska hända. Först hade vi en lista som skulle kunna komma att bli över 120 pers så vi fick gå tillbaka och titta igen och tänka efter hur vi egentligen ville ha det, och kom fram till att det får bli släkten och de närmsta vännerna. Det går inte annars. Men samtidigt får jag lite ångest och tänker att jag vill att hela vääärldens ska komma. Men det går ju inte såklart. Det blir nog bra i slutändan. 

Nu ska jag stänga ner här och krypa under täcker, för imorgon ska vi gå upp tidigt, och Novalie sover redan så det är väl lika bra att passa på. Godnatt 

Det är ett nytt år och jag har varit mamma i snart 4 månader! Kan inte för mitt liv begripa hur detta gick till. (ja jag förstår hur barn blir till, men det känns märkligt fortfarande) Jag blir mer och mer kär i min dotter för varje dag. När jag tror att jag inte kan älska henne mer, så älskar jag henne plötsligt ännu lite mer. Märkligt det där. Hon har börjat låta mer och mer och upptäcka hennes stämband. Skratta gjorde hon för första gången i Onsdags 4/1. Två gånger skrattade hon och det lät så otroligt gulligt. Hon har skrattat en gång till efter det och det var åt Liams mamma i Lördags. Det går långsamt framåt men snart skrattar hon nog jämt! Hon hatar att ligga ner, vill bara stå upp hela tiden, och helst ska man prata med henne samtidigt. Då får man det största smilet. Underbart. 

Imorgon ska vi på första lektionen på babysim, det ska bli riktigt kul att se hur hon reagerar på det och hur det går. Vi åker dit med Sara och Eddie som hämtar upp oss strax innan 10. Återkommer med resultatet imorgon. 

I lördags var vi hemma hos Jessica (Liams mamma) på middag för att träffa hennes nya karl. Det var riktigt trevligt faktiskt och han verkade super go! Kul att vi har kommit så långt att vi kan umgås så här, det är hur skönt som helst tycker jag. Det hade man inte kunnat tro för ett år sedan, hehe. Men jag är så glad att allt funkar så bra. Det är det absolut bästa för Liam också såklart! 

Mackan och jag har plöjt 4 säsonger av sons of anarchy nu på sista tiden, helt otroligt, fruktansvärt, äckligt bra serie! Love it! Om jag inte hade haft en så snygg man redan så hade jag lätt valt Jax Teller...

Nu är det dags att lägga L, han sitter och kollar på barnprogram, Novalie sover och Mackan är på gymmet. Kände mig tvungen att passa på att blogga lite. Återkommer senare med bilder från i helgen när det var släktfest hos mamma och pappa.

Hejs






Det borde vara olagligt att vara såhär söt. Jag blir lite förbannad