Kärlek och Kärlek
Satt och kollade runt lite i bloggen och hittade det Här gamla inlägget. Jag läste igenom det och en våg av känslor svämmade över mig och en liten tår föll. Min vackra, fina, älskade, underbara korvunge. Som jag älskar henne, det är helt obeskrivligt. Men det känns bra att jag skrev det där för några månader sen för det kommer jag vilja ha i framtiden. Allt är inte alltid en dans på rosor, men kärleken till ens barn är något som man bara kan uppleva själv. Novalie Melina Vita, min kärlek på jorden <3
Min sanning
Jag är säker på att jag inte är ensam, det är miljoner människor som känner så här. Men jag kan inte tala för andra, jag kan bara tala för mig själv. Det här är min sanning.
Dagar, veckorna och ja, månaderna innan min dotter föddes gick det inte en enda minut utan att jag tänkte på henne och längtade tills hon skulle komma. Jag undrade hur hon skulle se ut, hur hon skulle vara. Jag kunde inte föreställa mig hur en människa skulle kunna likna mig, hur det skulle se ut. Nyfikenheten och längtan tog över allt. Jag hade svårt att prata om annat. Det är ju inte konstigt, jag menar, en liten människa växer i ens mage, och sen ska man trycka ut den ur sin egen kropp? Det låter ju osannorlikt och det var svårt att smälta. Alla sa åt mig att passa på att vila, gå på bio, ta långa sovmorgnar och bara vara själv och njuta av graviditeten. Jag tyckte dessa människor var puckade, att de saknade förståelse. Ingenting innan kan ju omöjligt väga upp mot hur det är att hålla i sin bebis. Och det gör det ju inte. Men idag förstår jag vad dom menade. Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag sovit längre och gått på bio varje vecka.
Jag tror inte att jag fattade vad som skulle hända när vi åkte in till BB. Jag fattade nog inte att nästa gång jag gick innanför dörren skulle vara med mitt barn. Igen, det går inte att föreställa sig. Jag hade en bild av hur allt skulle vara så perfekt när hon kom, hur alla världens problem skulle lösa sig, hur allt jag någonsin mått dåligt över plötsligt skulle försvinna. Men det gjorde de ju såklart inte. Alla problem fanns kvar och jag kände mig väldigt ensam.(Plus 25 kgs övervikt, stygn och hemorojjder) Inte för att jag inte fick någon hjälp eller stöttning hemmifrån, för det fick jag. Föda barn är världens mest naturliga sak, men jag kände mig som att jag var den enda som gjort det. Ingen förstod hur jag kände tyckte jag. Alla pratade om hur underbart allt var, hur länge och bra deras ungar sov, hur snälla dom var och hur livet förändrades över en natt. Min pep och vägrade sova, ingenting var speciellt enkelt och livet hade inte förändrats så mycket förutom att en underbar, vacker liten prinsessa låg brevid mig i sängen. Och allt kändes absolut inte helt underbart. Ja, min dotter och kärleken till henne var såklart underbar. Jag skulle hellre göra om förlossningen 3 gånger än leva med den fysiska smärtan jag kände i flera veckor efteråt. Oförmågan att sitta ner, att skita, att bada, att gå. Smärtan efter var den värsta av alla. Hemorojjder får 90 procent av alla som förlöser, men min var så jävlig att jag hellre hade fött igen. Toaletten var helt röd av blod, jag grät och fick hålla mig i flera dagar tills det tillsist inte gick längre. Fortfarande idag kan det komma tillbaka, efter 4 månader.
På nätterna så ville hon äta, ibland 3-4 timmar i sträck. Ibland 1 gång varje timme. En natt minns jag, då hade jag som längst sovit 20 min i streck. Sammanlagt kanske 1,5 timme. Jag mötte en vän dagen efter och hon sa att jag såg ut som skit. Ja, detta är livet av småbarnsföräldrar. Man får väldigt lite sömn, det var jag inställd på. Men det som gjorde mig förbannad var att alla andras ungar verkade sova så jäkla bra, hela nätterna.
Alla säger att man går runt med en ständig oro när man blir mamma. Att man alltid håller andan litegrann. Innan jag fick barn så fnös jag åt det och sa att jag minsann aldrig någonsin kommer bli en nervös, stirrig och orolig mamma. Jag ska minsann vara kolugn och ta allt med en nypa salt och lösa problem som de kommer. Ja men visst. Ibland vågade jag inte gå fram till sängen för jag var rädd att hon hade slutat andats. Jag kände med jämna mellanrum efter för att se så att hon gjorde det. Jag kunde tycka det var riktigt jobbigt att hålla i henne för hon var så liten, jag var rädd att hon skulle gå sönder. Jag kunde inte släppa vagnen en sekund på bussen, någon kunde ju faktiskt ta henne och spring därifrån. Alltså- oron kickade in. Den oron jag kände inom mig var olik all annan jag någonsin varit med om. Jag började tänka på hur jag aldrig någonsin skulle kunna hantera att det hände henne något, eller att hon blev ledsen. Det gjorde ont. Det gör ont. Men det är inget som en människa bör gå runt och tänka på. Jag räknade dagarna som hon varit hos mig och tänkte "yes, nu har jag fått henne att överleva 4 dagar..", hon var så skör tyckte jag, jag var så konstant orolig för henne. Däremot har jag aldrig haft något emot att andra håller i henne att lägga henne i soffan själv osv. Det var bara just min egen oro över mig själv, och hur jag skulle lyckas ta hand om mitt barn. Jag var rädd att jag skulle göra fel eller misslyckas. Det har jag inte gjort. Även om jag många gånger undrat hur jag ska bära mig åt i vissa situationer. Bara för att hon är min så betyder det inte att jag vet vad alla olika skrik betyder eller vad hon vill. Jag kände inte att jag kände henne ännu. Det tog ett tag. Jag satt ibland och grät och skrek tillsammans med henne eftersom jag inte visste hur jag skulle bära mig åt.
Jag mådde ganska dåligt ett tag efter att hon var född. Sjuksköterskan på bvc sa att jag inte var deprimerad, men att jag inte mådde bra, hon föreslog att jag skulle prata med någon. Jag tackade nej till det. Jag skämdes över att jag inte svävade på moln och gick runt med ett leende på läpparna 24 timmar om dygnet och bara tackade och var lycklig åt mitt barn. Jag skämdes över att må dåligt. Jag höll det aldrig hemligt, jag sa aldrig att allt var frid och fröjd när folk frågade, jag bara valde att inte berätta allt. Det är ingen dans på rosor och änglasång varje dag när man får barn. Det tar tid. Iallafall för mig. Jag älskade min dotter från första sekund hon lades på mitt bröst, men det dröjde nästan 2 månader innan jag kände att vi på riktigt hade ett band som inte något i världen kan bryta. En gränslös kärlek som ingen annan kommer att kunna förstå därför att "det finns ingen i världen som älskar sitt barn så mycket som jag gör". Det var två riktigt förvirrande månader för mig.
Allt är såklart fortfarande inte sådär magiskt som alla får det att låta som, men jag är sjukt nöjd med livet just nu. Hon sover bättre på nätterna, (även om jag fortfarande får slänga fram tuttarna titt som tätt eftersom hon vägrar äta sig mätt på en gång.) hon har en personlighet som ingen annan och kan få vem som helst att le med sitt magiska leende, hon gör mig så lycklig varje dag. Hon skriker väldigt sällan och är faktiskt, trot eller ej, en väldigt snäll bebis. Hon sysselsätter sig själv och jag måste inte underhålla henne precis hela tiden. (Dock har hon djävulens bajsrutiner.) Jag kan titta på henne och börja gråta för att jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna henne. Hon gör livet så mycket roligare att leva och jag längtar till allt jag kommer uppleva med henne. Första resan har vi redan avklarat eftersom vi åkte till Italien när hon var 5 veckor. (Som förövrigt var otroligt jobbigt psykiskt för mig, jag visste ju inte hur man gjorde med någonting ännu. Man kommer inte långt bara genom att kunna byta en blöja.) Jag längtar till ALLT. Jag bara hoppas att det nyfunna självförtroendet jag har fått gällande henne håller i sig. Och att min säkerhet och kännedom om mitt barn räcker för att jag ska fortsätta vara en avslappnad morsa. Så mycket som jag älskar mitt barn, och så stark och intensiv min kärlek är till henne går inte att beskriva. Det är som alla töntar där ute säger, man måste uppleva det. Och det är lustigt hur mycket jag har börjat förstå min egen mamma sen jag fick barn. Och hur mycket jag tar efter henne, trots att jag sa att jag aldrig någonsin skulle göra det.. Älskade barn <3
Dagar, veckorna och ja, månaderna innan min dotter föddes gick det inte en enda minut utan att jag tänkte på henne och längtade tills hon skulle komma. Jag undrade hur hon skulle se ut, hur hon skulle vara. Jag kunde inte föreställa mig hur en människa skulle kunna likna mig, hur det skulle se ut. Nyfikenheten och längtan tog över allt. Jag hade svårt att prata om annat. Det är ju inte konstigt, jag menar, en liten människa växer i ens mage, och sen ska man trycka ut den ur sin egen kropp? Det låter ju osannorlikt och det var svårt att smälta. Alla sa åt mig att passa på att vila, gå på bio, ta långa sovmorgnar och bara vara själv och njuta av graviditeten. Jag tyckte dessa människor var puckade, att de saknade förståelse. Ingenting innan kan ju omöjligt väga upp mot hur det är att hålla i sin bebis. Och det gör det ju inte. Men idag förstår jag vad dom menade. Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag sovit längre och gått på bio varje vecka.
Jag tror inte att jag fattade vad som skulle hända när vi åkte in till BB. Jag fattade nog inte att nästa gång jag gick innanför dörren skulle vara med mitt barn. Igen, det går inte att föreställa sig. Jag hade en bild av hur allt skulle vara så perfekt när hon kom, hur alla världens problem skulle lösa sig, hur allt jag någonsin mått dåligt över plötsligt skulle försvinna. Men det gjorde de ju såklart inte. Alla problem fanns kvar och jag kände mig väldigt ensam.(Plus 25 kgs övervikt, stygn och hemorojjder) Inte för att jag inte fick någon hjälp eller stöttning hemmifrån, för det fick jag. Föda barn är världens mest naturliga sak, men jag kände mig som att jag var den enda som gjort det. Ingen förstod hur jag kände tyckte jag. Alla pratade om hur underbart allt var, hur länge och bra deras ungar sov, hur snälla dom var och hur livet förändrades över en natt. Min pep och vägrade sova, ingenting var speciellt enkelt och livet hade inte förändrats så mycket förutom att en underbar, vacker liten prinsessa låg brevid mig i sängen. Och allt kändes absolut inte helt underbart. Ja, min dotter och kärleken till henne var såklart underbar. Jag skulle hellre göra om förlossningen 3 gånger än leva med den fysiska smärtan jag kände i flera veckor efteråt. Oförmågan att sitta ner, att skita, att bada, att gå. Smärtan efter var den värsta av alla. Hemorojjder får 90 procent av alla som förlöser, men min var så jävlig att jag hellre hade fött igen. Toaletten var helt röd av blod, jag grät och fick hålla mig i flera dagar tills det tillsist inte gick längre. Fortfarande idag kan det komma tillbaka, efter 4 månader.
På nätterna så ville hon äta, ibland 3-4 timmar i sträck. Ibland 1 gång varje timme. En natt minns jag, då hade jag som längst sovit 20 min i streck. Sammanlagt kanske 1,5 timme. Jag mötte en vän dagen efter och hon sa att jag såg ut som skit. Ja, detta är livet av småbarnsföräldrar. Man får väldigt lite sömn, det var jag inställd på. Men det som gjorde mig förbannad var att alla andras ungar verkade sova så jäkla bra, hela nätterna.
Alla säger att man går runt med en ständig oro när man blir mamma. Att man alltid håller andan litegrann. Innan jag fick barn så fnös jag åt det och sa att jag minsann aldrig någonsin kommer bli en nervös, stirrig och orolig mamma. Jag ska minsann vara kolugn och ta allt med en nypa salt och lösa problem som de kommer. Ja men visst. Ibland vågade jag inte gå fram till sängen för jag var rädd att hon hade slutat andats. Jag kände med jämna mellanrum efter för att se så att hon gjorde det. Jag kunde tycka det var riktigt jobbigt att hålla i henne för hon var så liten, jag var rädd att hon skulle gå sönder. Jag kunde inte släppa vagnen en sekund på bussen, någon kunde ju faktiskt ta henne och spring därifrån. Alltså- oron kickade in. Den oron jag kände inom mig var olik all annan jag någonsin varit med om. Jag började tänka på hur jag aldrig någonsin skulle kunna hantera att det hände henne något, eller att hon blev ledsen. Det gjorde ont. Det gör ont. Men det är inget som en människa bör gå runt och tänka på. Jag räknade dagarna som hon varit hos mig och tänkte "yes, nu har jag fått henne att överleva 4 dagar..", hon var så skör tyckte jag, jag var så konstant orolig för henne. Däremot har jag aldrig haft något emot att andra håller i henne att lägga henne i soffan själv osv. Det var bara just min egen oro över mig själv, och hur jag skulle lyckas ta hand om mitt barn. Jag var rädd att jag skulle göra fel eller misslyckas. Det har jag inte gjort. Även om jag många gånger undrat hur jag ska bära mig åt i vissa situationer. Bara för att hon är min så betyder det inte att jag vet vad alla olika skrik betyder eller vad hon vill. Jag kände inte att jag kände henne ännu. Det tog ett tag. Jag satt ibland och grät och skrek tillsammans med henne eftersom jag inte visste hur jag skulle bära mig åt.
Jag mådde ganska dåligt ett tag efter att hon var född. Sjuksköterskan på bvc sa att jag inte var deprimerad, men att jag inte mådde bra, hon föreslog att jag skulle prata med någon. Jag tackade nej till det. Jag skämdes över att jag inte svävade på moln och gick runt med ett leende på läpparna 24 timmar om dygnet och bara tackade och var lycklig åt mitt barn. Jag skämdes över att må dåligt. Jag höll det aldrig hemligt, jag sa aldrig att allt var frid och fröjd när folk frågade, jag bara valde att inte berätta allt. Det är ingen dans på rosor och änglasång varje dag när man får barn. Det tar tid. Iallafall för mig. Jag älskade min dotter från första sekund hon lades på mitt bröst, men det dröjde nästan 2 månader innan jag kände att vi på riktigt hade ett band som inte något i världen kan bryta. En gränslös kärlek som ingen annan kommer att kunna förstå därför att "det finns ingen i världen som älskar sitt barn så mycket som jag gör". Det var två riktigt förvirrande månader för mig.
Allt är såklart fortfarande inte sådär magiskt som alla får det att låta som, men jag är sjukt nöjd med livet just nu. Hon sover bättre på nätterna, (även om jag fortfarande får slänga fram tuttarna titt som tätt eftersom hon vägrar äta sig mätt på en gång.) hon har en personlighet som ingen annan och kan få vem som helst att le med sitt magiska leende, hon gör mig så lycklig varje dag. Hon skriker väldigt sällan och är faktiskt, trot eller ej, en väldigt snäll bebis. Hon sysselsätter sig själv och jag måste inte underhålla henne precis hela tiden. (Dock har hon djävulens bajsrutiner.) Jag kan titta på henne och börja gråta för att jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna henne. Hon gör livet så mycket roligare att leva och jag längtar till allt jag kommer uppleva med henne. Första resan har vi redan avklarat eftersom vi åkte till Italien när hon var 5 veckor. (Som förövrigt var otroligt jobbigt psykiskt för mig, jag visste ju inte hur man gjorde med någonting ännu. Man kommer inte långt bara genom att kunna byta en blöja.) Jag längtar till ALLT. Jag bara hoppas att det nyfunna självförtroendet jag har fått gällande henne håller i sig. Och att min säkerhet och kännedom om mitt barn räcker för att jag ska fortsätta vara en avslappnad morsa. Så mycket som jag älskar mitt barn, och så stark och intensiv min kärlek är till henne går inte att beskriva. Det är som alla töntar där ute säger, man måste uppleva det. Och det är lustigt hur mycket jag har börjat förstå min egen mamma sen jag fick barn. Och hur mycket jag tar efter henne, trots att jag sa att jag aldrig någonsin skulle göra det.. Älskade barn <3
